the sky was painted
with black and blue
the trees where bending
under the big machine

and I dont care

Det finns så många andra
men jag är inte dom
jag är privat
jag är inte
jag är inte
en av er

Jag betraktar allt på avstånd
varför gör ni det ni gör
dumhet fulhet trista ideal
jag är inte
jag är inte
den ni tror

Som en osalig ande
vandrar jag bland er
jag ser på när ni dör
jag är inte
jag är inte
alls

sitter inte bekvämt i lögn
sover med öppna ögon
ser allt
avteckna sig
som skuggfigurer
i stroboskåpljus
spillror av tid och existens
trängs på ett flyktigt tyg

dödlighetens förnekelse
uppskjutandet av allt viktigt

stjärndamm
bitar av ben
vilar mot botten
sakta täckt av kisel
grönt ljus genom gränsen
din tystnad
genom åren
oändlig

våra liv
sömn

vill du verkligen
vakna?

Natten häller kall energi
lugnar dagens hetta och oro
stjärnljuset lägger ut en gata
åt känslorna att vandra hem

min spegel
andas på mig
så jag ska se att jag lever

vi reser utan mål
vi reser oss inte

Vi

imploderar i välordnat lugn

i ditt ansikte ser jag evigheten

två speglar
mittemot varann

simmar ut och upp
mot solen

ut över fälten
vägarna
tragedier
kärlekspar

tittar ner och ler

glömmer sen allt därnere
simmar vidare rakt ut i oändlig rymd

Vi såg inget slut
för vi såg ingen början

våra ögon sökte sig kärleksfullt över världen

plockade ner den i vår version

behagligt förenklad

första stenen är kastad
för länge sen

och vi ryggar tillbaks
mot den blå himlen
så tunn
ett bräckligt äggskal

mellan liv och död

tiden stannar
krossade glas
hänger mitt i luften
kniven mitt i hugget
spritklunken mitt i halsen
allas förvånade miner

telefonen ringer

rymden böjde sig i en båge
vi var nära

smaken
dröjer sig kvar
en sorg

rotlösa
ligger vi nyplockade
till försäljning

presidenters kranier
rullade över heliga marker
ritade linjer
fållade in havandeskapet

tvingade ner oss på knä
med regler

med förbundna ögon
i väntan på på exekutionsplutonen

ber vi om våra liv

fyller skallen
med galenskap och babbel

ingen ser och ingen hör och ingen bryr sig

avsvimmad på golvet
ligger din framtid

och minns inget från igår

bärsärken
plockades ner
monterades fast i hjärtsäcken
stygn för stygn

dom galna stirrande ögonen

smärtan
galenskapen
ursinnet

fastnaglat
under en millimeter skinn

redo

regn
rent som oskuld
finns inte att köpa för några pengar i världen

och det är ditt fel

femtiomiljarder barnporrbilder
i omlopp

och det är ditt fel

femtifem kanaler
av avsmak

och det är ditt fel

fulheten
som vinner gång på gång på gång

och det är ditt fel

tungmetallen
i ditt foster

och det är ditt fel

allt

och det är ditt fel

ditt förbannade jävla fel

osaliga andar
vandrade genom de tomma rummen
nervösa gardiner
rör sig i vinden

i det stängda huset

vänd hämnden
inåt

stäng till

tills dina händer skakar
och världsalltet försvinner in i suddig

uppgivenhet

knivseggen
mellan dina hjärnhalvor
maktlösheten och oviljan

föraktet
etsat i pannan

häller
traditioner
i dina tomma ögonhålor

tiden accelererar
bortkopplad från verkligheten
sitter du mitt i

undergången

världen kraschar
ner i horeri
missbruk

och förödelse

Stränderna glider in i glömska

mardrömmar
kryper under ånger
desperation

och våld

Det är ett oheligt skimmer över staden. En känsla av att vara lurad i luften. Hånfullt neon, lismande, bedjande. Välbekant lugnande regn. Ritualerna. Värkande ben och en längtan som växer sig starkare. Bort.

Tiden rusar och jag står vid sidan av som vanligt och undrar varför alla har så bråttom.
Jagade själar kastar snabba misstänksamma blickar på varandra. Skyndar sig hem i säkerhet. Till tryggheten. Ljuset. Värmen. Illusionen.

Och därutanför avvaktar kylan, kaoset, råheten och allt annat som lystrar till moder natur. Vaktar, bidar sin tid, samlar sig. Inför attacken.