Tiden rusar och jag står vid sidan av som vanligt och undrar varför alla har så bråttom.
Jagade själar kastar snabba misstänksamma blickar på varandra. Skyndar sig hem i säkerhet. Till tryggheten. Ljuset. Värmen. Illusionen.

Och därutanför avvaktar kylan, kaoset, råheten och allt annat som lystrar till moder natur. Vaktar, bidar sin tid, samlar sig. Inför attacken.